Sammanfattning av utställningstexterna
Författare: Arkeolog Elise Hovanta, Stigfinnaren arkeologi

Jonas Wikborg har forskat om ryttarkonsten, vapen- och skelettgravskicket i Mälardalen och de enskilda vapnens symbolik i gravar och offerfynd.

Innehållet i vapengravar från äldre järnålder kan berätta mycket om hur samhället var organiserat. Enskilda artefakter talar om vilka kontakter man hade med omvärlden och redan under äldre järnåldern var det även troligen modetrender i vapenskicket. Vapnen i gravarna berättar också om hur en strid kunde te sig, hur man stred till häst och till fots under de olika perioderna av äldre järnåldern.

Järnåtgången var stor när man skulle utrusta en krigare för strid. Denne skulle ha ett svärd, en lans, ett spjut och en delvis metallförstärkt sköld. När krigaren dog lades ofta en hel vapenuppsättning ned i graven. Vanligt förekommande är också krigsbytesoffer, då stora samlingar av vapen offras i en sjö eller myr. Utifrån de stora vapenofferfynden kan utläsas att härskaror av ansenlig storlek drabbat samman.

Hästutrustning är vanligt i gravar från romersk järnålder. Under nästkommande period, folkvandringstiden, saknas detta i gravarna, men återfinns i samtida offerfynd.

Under olika tidsperioder dyker sporrar, sadlar samt betsel och stigbyglar upp i samband med ryttarkonsten. Sporren är t ex en asiatisk eller keltisk uppfinning från äldre järnålder och stigbygeln uppträder under 700-talet i svenska sammanhang.

Det finns nu (1997) 57 undersökta vapengravar från äldre järnålder i Mälardalen. Vapengravarna ligger invid Mälaren och anslutande vattenvägar i den dåtida centralbygden. Vapengravskickets blomstring under äldre romersk järnålder sammanfaller med en expansionsfas. Vapengravarna kan vara ett tecken på ökad konkurrens om tillgångarna och en framväxt av en militär organisation.

I en av de utgrävda vapengravarna på gravfältet Lundbacken i Västmanland fanns en man, troligen en krigare, han har fått med sig en rektangulär målad sköld, ett kastspjut eller lans samt lite föda i några kärl. Kanske har han även ett svärd vid sidan av höften. Vapen i gravar från romersk järnålder verkar förbehållna yngre och medelålders män och utgör en liten exklusiv grupp bland periodens gravar. Möjligen är det "härförare", en lokal ledare för en väpnad styrka, som nått hög status och som tillåts begravas med vapen.

Enligt Tacitus (Germania) valde germanerna sina härförare genom föredöme, om de visat tapperhet och djärvhet i strid. Kanske kunde den sociala statusen ärvas inom en ätt eller släkt.

Det finns ett 20-tal kända gravfält från romersk järnålder i Mälarlandskapen. I Gästrikland finns en handfull gravfält, varav det största består av 140 gravar vid Dragsbron i Österfärnebo.

En romersk kavallerist hade betydligt mera skyddsutrustning än den germanske beridne krigaren. Förutom hjälm och sköld hade romaren också ringbrynja. Ibland kunde även hästen vara bepansrad.

I vapengravar från äldre järnåldern har man funnit lämningar som tyder på att krigaren fått med sig ett björnskinn i graven. I detta sammanhang är det intressant att fundera lite över det fornnordiska ordet "Bärsärk" vilket ursprungligen betydde just björnskinn eller björndräkt. Troligen gled betydelsen över till "en krigare klädd i björndräkt" för att senare under vikingatiden beteckna "en krigare som slogs i vanvettigt raseri (gick bärsärkargång) på slagfältet".

Stigbygeln var till en början ett hjälpmedel för att underlätta uppsittning på hästen. Den romerske kejsaren Constantius II, vid mitten av 300-talet, använder ett spjut till hjälp vid avsittning från sin häst. Tydligen var stigbygeln ännu inte i bruk hos romarna. En romersk militärhandbok från 400-talets början betonar vikten av att lära rekryter hoppa upp på hästen, beväpnade och i full rustning. Stigbyglar i den romerska armén nämns först i en handbok i krigskonst vid slutet av 500-talet, där det sägs att en ryttare bör ha två stigbyglar av järn fästa vid sadeln.

Stigbygelns ursprung skall sökas österut. Det äldsta kända fyndet av metallstigbyglar har gjorts i Kina och dateras till 300-talet. Till Europa kom stigbygeln med avarerna, ett asiatiskt ryttarfolk vid Donau på 500-talet. I Sverige förekommer stigbyglar först under 700-talet.

Sporrar omtalas av grekiska författare redan på 400-talet f Kr. Den första sporren var en kort käpp som ryttaren stack hästen med på länden. Kanske uppkom vår sporre genom att någon kom på att fästa piken från ridkäppen på foten och få båda händerna lediga till att hålla tyglar och vapen. Den första skänkelsporren var i järn. På Gundestrupkitteln från 100 f Kr finns keltiska ryttare med sporrar avbildade. Det är okänt var sporren först uppkommer. En del tror den kommit med ett asiatiskt ryttarfolk, andra att det är en keltisk uppfinning som anammats av germanerna. Sporrar är intimt knutna till vapengravar. Antalet påträffade sporrar på Sveriges fastland uppgår till 23 stycken från äldre järnålder.

Under äldre romersk järnålder kunde en vapengrav innehålla följande vapen, skydds- och hästutrustning. Krigaren skulle ha en läderklädd rektangulär, rund eller oval träsköld med järn- eller bronsbeslagna kanter, ett lätt kastspjut med hullingar, en lätt lans använd som stötvapen och ett eneggat svärd (gladius) som reservvapen om svängrummet på slagplatsen blev för litet. Någon anser att det eneggade svärdet utvecklats speciellt för strid till häst med sin svängda klinga. Andra menar att ryttarsvärd är längre och tyngre. I germanska gravar har romerska infanterisvärd hittats.

Den germanska hästen under romersk järnålder var i storlek som en Islandshäst, liten men robust. Hästens ringa storlek gör det inte troligt att ryttaren varit tungt beväpnad. Vapen funna i gravarna berättar om ett lätt infanteri eller rytteri, där snabbhet och rörlighet var viktigt. Ryttare och fotsoldater slogs i blandad trupp. Strid från hästryggen var troligen ovanligt. Med en sköld i ena och en lans eller ett svärd i den andra handen var det svårt att styra hästen med tyglarna. Sporrar togs till hjälp för detta.
Tacitus (Germania) skriver "deras hästar äro varken iögonfallande vackra eller snabba … man rider dem blott rakt framåt eller i en enda sväng åt höger"

Det är ovisst när sadeln kom i bruk hos germanerna. Caesar påstod att germanerna inte brukade sadeln, utan red barbacka eller använde ett sadeltäcke. Från 300-talet finns bevis för att germanerna använt sadel. I danska offerfynd har hittats beslag som suttit på träsadlar. Grekiska vasmålningar visar att inte heller de använde sadel. Romerska kavallerister avbildas ofta med sadel, en s k hornsadel som gav säker sist.
Tacitus (Germania) skriver "också deras ryttare nöja sig med sköld och frameae" (spjut) "I det stora hela har fotfolket mera slagkraft. Av den anledningen strida de i blandad grupp"

I två ryttargravar från yngre romersk järnålder funna i Simris i Skåne har den ene utrustats med ett tveeggat svärd (spatha), en lans, ett spjut, en träsköld och ett par sporrar. Den andra vapengraven innehåller ett tveeggat svärd (spatha), en lans, ett spjut och en sköld.

Det eneggade svärdet, gladius, är den vanligaste typen fram till 200-talet, då tveeggade svärd, spatha, dyker upp i gravarna. Under yngre romersk järnålder importerades romerska tveeggade svärd med högre stålkvalitet och det tveeggade slog ut det eneggade svärdet.
Tacitus (Germania) skriver "fotsoldaterna använda också kastvapen, och varje karl slungar flera stycken … oerhört långt" "uppträda de med bar överkropp eller blott iförda en kort, lätt mantel … Blott ett fåtal bär bröstpansar, högst en eller två har metallhjälm eller läderhjälm"

Minimibeväpningen i närstrid bestod av en lans och en sköld. Detta kunde kompletteras med kastvapen såsom spjut och reservvapen som svärd.
Tacitus (Germania) skriver "det är endast sköldarna som man sirar i de mest utsökta färger" "endast ett fåtal använder svärd eller större lansar. De bära spjut … som äro försedda med en smal och kort järnspets … så tjänlig att hantera, att de strida med samma vapen såväl i handgemäng som på långt håll"

Föreläsningar        Första sidan