Det är lååångt till Tranemo och det var i tävlan med mörkret vårt militärtält kom upp. Det började hoppfullt. TVn på Pizzerian lovade regn hela helgen och väl nerkrupen i sovsäcken med regnet trummande på tältduken var jag helt säker på att vi skulle flyta bort innan morgonen. Men jag vaknade i sextiden, till min förvåning torr och bara lindrigt ledbruten.

Sysslorna fördelas
När vi kröp ut ur tältet på lördagsmorgonen hade man redan varit igång ett dygn med eldningen för att värma upp ugnarna. Så det var bara för oss gröngölingar att hugga i med vad arbete de satte oss på. Blästerugnarna utanför Tranemo är byggda på en liten idyllisk udde i Algutstorpasjön. Här finns flera ugnar av olika modeller men deras äldsta mest beprövade ugn är en parugn, dvs det går att göra två smältor samtidigt i den. Det är en rekonstruktion av ugnar man hittat vid utgrävningar i trakten. Schakten är c:a 30-40 cm i diameter, uppbyggda av sten och knappt 1 m höga. Hela insidan på schakten har man tätat med ett lager lera (lerklinat). Där blev Richard Nilsson och Magnus Holmgren bälgslavar. Marie Lind, den enda riktigt garvade järnblåsaren i Gästrikegänget fick förtroende att föra protokoll vid parugnen. Själv blev jag satt till bälgslav vid en alldeles ny, oprövad ugn. Schaktet i den skiljer sig inte mycket från de i parugnen fast fyllningen runt schaktet hålls på plats av en timrad ram. Den största skillnaden mellan den nya ugnen och parugnen är lufttillförseln. I parugnen för man in ett rör en bit in i ugnen och tätar kring röret så att schaktet blir tätt. I den nya ugnen hade man gjort ett något trattformat hål av lera och c:a 1 dm framför det placerades luftröret från bälgen. Hålet var alltså helt öppet så att man kunde se in i ugnen. Vid utgrävningar har man hittat lufthål som tyder på att man kan ha använt den här tekniken och nu skulle vi testa om det kunde fungera. De mer erfarna järnblåsarna hade nog sina tvivel, därför fick Lars-Erik Englund som kommit med idén och jag som inte förstod bättre, ta oss an den nya ugnen.

Bokning och rostning
Bröderna Skogsberg blev satta att boka träkol, dvs krossa kolen till lagom stora bitar. Vilket gjorde att de gick omkring som svarta spöken med lysande ögonvitor resten av dagen. De äldre herrarna Skogsberg och Holmgren var mer svårplacerade. Tillslut kom man på att malmrostning kanske kunde vara en passande syssla. Att rosta rödjorden eller myrmalmen är det första steget i bearbetningen av malmen för att framställa järn. Man bygger upp ett bål (en lave) genom att först lägga ut ett lager kluven ved och sedan strö ut rödjord över veden. Sedan ved och rödjord igen. Det upprepas tills man placerat ut så mycket rödjord som man vill rosta. När bålet brunnit upp helt har man bränt bort all humus och kristallvattnet som funnits bundet i rödjorden och först nu efter rostningen är malmen magnetisk. När man rensat bort de största kolbitarna är malmen färdig att användas i blästerugnarna.

Första försöket
Åter till morgonen och vårt försök i den nya ugnen, först skulle det varmeldas ännu mer. Efter några timmar (kl.8.30) fylldes hela ugnsschaktet med ved som fick kola i ugnen. När veden blivit till glödande kol fyllde vi på med träkol så att schaktet åter var helt fyllt. Nu (kl.10.00) var det äntligen dags att börja fylla på malm. Att mata en blästerugn med malm går till så att man fyller upp hela schaktet med kol och strör ut rostad rödjord över kolet, i vårt fall 1 kg. För att höja temperaturen i ugnen börjar man sedan att pumpa in luft i ugnen med hjälp av en stor bälg. När kolet brunnit ner knappt en dm i schaktet fylls på med mer kol (i vårt fall 1,5 kg) och mer malm (1 kg). Det här upprepades omkring var femtonde minut tills vi hade fyllt på 10 kg malm, vilket vi bestämt kunde vara lagom. Hela tiden måste någon stå och pumpa in luft i ugnen med 4 slag per minut. Det är nu man börjar förstå innebörden av ordet bälgslav. Klockan visade 12.30 när vi matat ugnen med 10 kg malm. Allt hade gått över förväntan så långt. Det var riktigt hett där inne nu. Eftersom vi hade lufthålet öppet kunde vi kika in och se de helt vitglödgade kolen, det var så vitt att man inte kunde urskilja några som helst konturer därinne. Vilket enligt de som förstår sig på det här med järn betyder att vi lyckats få upp riktigt bra temperatur i ugnen (kanske över 1400 grader i blästerfokus).

Väntan
När ugnen är färdigmatad med malm följer en lång väntan på att kolet i ugnen ska brinna ner, allra längst känns väntan för den som pumpar bälgen. Det tog nästan två timmar för kolet att brinna ner och efter halva tiden fick jag öka takten vid bälgen till 5 slag i minuten på slutet till 6. Efter ett pass vid bälgen förstår man varför man började använda vattenkraft till att driva bälgar (jag fick avlösning vid bälgen ibland men det ska ju låta lite också). Hela tiden brann det lugnt och fint, kolmonooxiden förbrändes med vackra blåa lågor. Allt gick nästan för bra, ingen slagg som täppte igen lufthålet, ingen lera som smälte och rann ner framför lufthålet. Det började bli riktigt spännande, har vi lyckats? Ska det finnas något järn därnere? När nästan all kol brunnit upp (kl.14.20) syns en vitglödgad massa, men är det järn eller bara slagg?

Sanningens minut
Nu kallas experterna in. Rune Holmberg, veteran i Tranemo, gör sig redo att riva slaggöppningen. Tommy Carlsson, smed från Lyrestad, ställer sig beredd vid schaktöppningen med en gigantisk tång assisterad av Jonny Skogsberg. Stubben där luppen ska slås ihop bärs fram. Kristoffer Skogsberg får äran att svinga den stora träklubban som ska slå samman smältan. Allt dukas fram som till en förlossning. När man varit med om en järnblåsning är det inte svårt att förstå att man i många kulturer liknat blästerugnarna vid havande kvinnor. Så är sanningens minut inne (kl.14.30). Jag får order om att sluta pumpa bälg. Rune river slaggöppningen, ingen tappslagg. Tommy och Jonny lossar smältan från ugnsväggen och tar upp den med hjälp av tången. Applåder från alla nyfikna åskådare. Ner till stubben där Kristoffer försiktigt bankar samman luppen, 2 kg vägde den. Väl ihop smidd till en ten (24x17x260mm) vägde den 0,8 kg. Det blev alltså 40% av luppvikten kvar efter smidet. Vilket är ett av de bättre resultaten den här helgen. Mycket över förväntan, det brukar ta några gånger innan man lyckas få järn i en ny ugn alltid är det någon faktor man inte lyckats med. Men den här gången gick allt rätt från början och vi fick fram järn av fin kvalitet. Jag vill nog tro att det berodde mycket på den jämna lufttillförseln men där har jag svårt att få medhåll från någon annan.

Vid parugnen
Vid parugnen hade man redan tagit upp den ena smältan. En mycket fin slaggfattig lupp på 2,63 kg. Nu var det snart dags att vittja det andra schaktet. Här hade man gjort ett försök med att tillsätta lera och aska för att få fram mera slagg, men man hade haft problem under hela processen. Det brann nästan bara i framkanten av schaktet och man lyckades inte få upp temperaturen över 1000 grader under hela tiden som man matade ugnen med malm. Det gurglade och fräste och lufthålet täpptes till och måste rensas. På slutet lyckades man få upp tempen men Marie Lind var mycket tveksam till att det skulle bli något annat än slagg av det här försöket. När Rune öppnade slagghålet såg det ut som om hon skulle få rätt. En fin ström av tappslagg rann ut ur ugnen, något som får sanna entusiastögon att tindra. Vid utgrävningarna i trakten hittade man nämligen tappslagg och ett av målen för försöken med de här ugnarna är att få fram tappslagg av samma sort som i det arkeologiska materialet, vilket inte har varit helt lätt. Sedan var det dags att se efter om det inte kunde finnas lite järn också, och det gjorde det konstigt nog. Man fick upp en lupp på hela 2,7 kg.

Förbryllande
Två saker brukar förbrylla moderna järnkunniga människor.
För det första - I en masugn flyter slaggen ovanpå järnet men i en blästerugn får man slaggen längst ner i ugnen. Det beror på att blästerugnen aldrig blir så het att järnet blir flytande utan järnet samlas i en svampliknande massa strax under luftintaget medan slaggen rinner ner mot botten.
För det andra – I en masugn får man fram järn med så hög kolhalt att det varken går att smida eller härda innan det avkolats (färskats). Från en blästerugn får man järn med så låg kolhalt att det inte går att härda, däremot är det ett utmärkt smidesjärn. Det beror också på den låga temperaturen som gör att järnet inte binder till sig kol. Hur våra förfäder gjorde för att tillverka järn med tillräcklig kolhalt för att kunna härda det till knivar och svärdsklingor är det ingen som har hela svaret på ännu. Vi vet att man kunde det redan vid Kristi födelse men inte hur de gjorde.

En grop i marken
Bredvid den nya ugnen höll de riktiga optimisterna till. De hade grävt en grop i marken c:a 40 cm djup och lika vid, en stenkant runt och lite lerfordring det var allt. Luften blåstes in ungefär halvägs ner i gropen. Och sen eldade de glatt på, tillsatte malm och blåste in luft med en bälg som alla andra. Första dagen fick de inte till något men de var lika glada ändå.

Amalia
Det fanns ytterligare en ugn i Tranemo, en ståtlig Afrikainspirerad skapelse som gick under namnet Amalia. Hon kan närmast beskrivas som en c:a 2 m hög skorsten i magrad lera. När man varmeldade henne skickade hon upp höga sprakande lågor mot himlen, verkligen effektfullt. Man har gjort många försök med henne och matat henne med åtskilliga kilo malm men inte ett gram järn har hon givit. Nu beslutade man sig för att det var dags att pensionera skönheten.

Söndagen
Även under söndagen gjordes lyckade försök i både parugnen och den nya ugnen. Till och med gropoptimisterna lyckades till allas förvåning, även deras egen, få fram järn. Inte mycket och med stor slagginblandning men ändå ett bevis på att man kan göra järn med mycket enkla medel! Naturligtvis var lördagens övningar en test på om vi skulle platsa bland blästerjärnsfolket. De flesta av oss kommer väl att förbli bälgslavar. Men bröderna Skogsbergs enorma förmåga att förvandla sig till kolsvarta spöken imponerade storligen på den samlade blästerjärnseliten, så pass att de genast blev upptagna i blästersmedernas skrå. På söndagen fick de för första gången pröva på att smida järn från en blästerugn, något som är få förunnat. Och som Jonny på vägen hem, med lysande ögon, förklarade var något alldeles extra. (De fick t o m det ärofulla uppdraget att ta hem en lupp för att smida ihop den.)

Dyrare än guld
Det är svårt att beskriva hur svettigt och skitigt (och spännande) det är att köra blästerugnar och vilken otrolig mängd förarbete som krävs. Rödjord ska grävas upp och släpas hem, massor av ved ska huggas och kolas. Rödjorden rostas och kolet ska bokas till lagom stora bitar så att inte malmen rasar rakt igenom. Ugnarna ska bättras och lagas efter i stort sätt varje körning. Till slut ska luppen smidas för att bli ren från slagg. Skulle man räkna timpenning på arbetet skulle priset för ett gram blästerjärn bli klart högre än för guld.

Tack
Ett stort tack till alla i Tranemo som tog hand om oss och delade med sig av sina kunskaper. Vi hoppas att vi en dag, när vi byggt vår ugn, ska kunna bjuda igen och ordna en järnblåsarhelg i Torsåker. Mycket inspiration och erfarenhet fick vi i alla fall med oss hem.

Bälgslaven
Ann-Christin Elfström

      Arkivlista             Första sidan