Redan under äldre järnåldern fanns alla husdjur som vi är vana att se på en bondgård här i Norden. Här följer en kort presentation av våra vanligaste husdjurs ursprung.
Text av Elise Hovanta, Stigfinnaren arkeologi
 

Härstammar från uroxen, som kunde ha en mankhöjd av 180 cm, benet i hornen va nästan 1 meter. Den liknade dagen skotsk höglandsras. Det var stor skillnad mellan oxe och ko i storleken. Uroxen dog ut 1627.

Kalvens intensiva bindning till modern gjorde att det gick att tämja den – med en människa som surrogatmamma.

Fynd av 8000 år gamla tamboskap i Grekland. 5000 år gamla hällristningar och keramik visar plöjning med oxar i tvåspann.

I Skandinavien: kon var långhårig (om den gick ute) och små (ca 1 meter i mankhöjd), efter långa perioder av svältvintrar i små ladugårdar. Som foder fick förutom hö och löv, även kvistar, ljung, tång, hästgödsel och fiskavfall duga.

Korna hölls inne under vintern, i ett fuktigt klimat, gjorde att de fick tunn hud och lite hår, vilket gjorde att de klarade hudsjukdomarna bättre.
 

Flera olika raser vildhästar vandrade runt i Eurasien efter istiden. En del var stora, andra små. De stora hästraserna dog ut tillsammans med bl a mammuten.

Två kvarvarande raser: 1) Przewalskihästen, som levde vid Ural och som har 66 kromosomer, istället för 64 hos tamhästen, vilket gjorde den svår att tämja. 2) Tarpanen, i Ukraina, ca 130 cm hög. Våra äldsta raser härstammar från tarpanen.

Hästen åt allt den kom åt, gräs, hö, löv, även döda smådjur för proteinets skull, fisk, tång.

Den har ett fantastiskt lokalsinne, som kan vara ett s k magnetsinne, där den lokaliserar hemmaområdet med hjälp av att läsa av specifika magnetfält.

Fölet knyter gärna band till en surrogatmamma, vilket gjort den lätt att tämja.

30000 år gammal tand med tandslitage från Frankrike. 8000 år sedan i Ukraina finns klara spår av tämjda hästar, ridning långt före hästen som dragdjur.

Hästen behöver 3 gånger så mycket foder som en ko. Den västeuropeiska hästen blev mindre än den vilda p g a mindre foder.
 

Äldsta fyndet av tamfår i Zagrosbergen, 11000 år sedan. Liknade den vilda västasiatiska mufflonen.

Lammet knyter gärna band till en surrogatmamma, vilket gjort den lätt att tämja.

Fåren blev mindre tillsammans med människan. Färgerna ändrades i samband med avel; från att ha varit smutsbrun vildfärg till "alla" färger. Människan experimenterade även med hornformerna och fick fram hornlösa djur även hos baggen.

Från början var ullen hos ett får inte tjockare än raggen hos en get. Men med avel kom ullen att bli tjockare och det viktigaste som människan behövde av fåret.

För 6000 år sedan nådde fåret Skandinavien.

Dagens norska ryafår är en kvarleva från de äldsta raserna, med både långa täckhår och fin underull.
 

För 11000 år sedan var vildgeten ett bytesdjur. Den vilda besoargeten är stamformen till dagens tamget, men besoargeten var högre än den tama.

Geten anpassar sig lätt som liten till en ny "flock" och är därför lätt att tämja. När man började spärra in geten fick den också för lite mat för att växa och svalt stundtals svårt. Det beräknas ha tagit (endast) 40 get-generationer att anpassa sig till en ny vana, med mindre föda.

Geten anpassade sig bra i Norden, men magert vinterfoder av hö, ljung, torkade löv och bark gjorde att de blev småväxta.

Geten tål kyla dåligt, eftersom den utvecklats i torra varma klimatområden.

Kor – får – get äter skilda saker och konkurrerar inte om födan.

Raggsockar! Kommer av att man tidigare hade getskinn i skor, vilket sedan har levt kvar som begrepp på ullstrumpor.
 

Grågåsen är den vilda stamformen till dagens tamgås. Gässen hör hemma på Nordkalotten och trivdes bra vid inlandsisens kant. Äter gräs och bär.

Gåsen tämjdes senast för 5000 år sedan.

Vem som helst (eller vad som helst) kan bli "mamma" till en nykläckt gås, eftersom de anser mamma vara den förste de ser och som de hälsar på – därför är de lätta att tämja.

Gåsen kan bli 100 år.